:*)

Jag ska faktiskt vara helt ärlig och skriva ett inlägg om hur jag har mått
senaste tiden, tror inte att någon vet hur jävla pressad jag faktiskt kännt mig.

Det känns patetiskt att säga att jag är rädd att en vän ska bli sur för att jag
faktiskt inte har möjlighet att träffas eller ses en dag,
men så är faktiskt sanningen.
Var inne och läste ett inlägg på en blogg som jag följer på blogglovin,
hon skrev att hon var trött på tattare osv, folk som lånade pengar,
kläder eller vad sommen som hon fick tjata sig tillbaka sina saker m.m.
Jag kunde inte annat än att hålla med henne, det gäller inte bara saker och pengar,
utan fakstiskt min tid, att ta från mig och att aldrig läman tillbaka av egen vilja.


Jag känner dem flesta av mina vänner utan och innan och kan hur dem fungerar.
Jag är ganska lätt att få på fall, jag vill gärna finnas till hands för allt och alla.
Jag vill gärna ställa upp när någon behöver mig och mitt sätt att tänka,
trots att jag inte mår bra av att hålla på så här så gör jag det ändå, av ren rutin.
Det är ganska tråkigt att sedan inse att det jag gett min vän det får jag aldrig tillbaka.
Det gör mig ledsen och upprörd på ett sätt, det får mig att känna mig irriterad och väldigt
liten som männsiska på ett annat sätt.


Det jag pratar om är egentligen att jag inte kan finnas till hands för varje människa dag ut
och dag in, jag kanske rent av ska börja tänka på mig själv och skita i alla andra.
så gör ju alla så varför skulle inte jag kunna göra det.


Jag säger inte att mina vänner eller folk i min omgivning är själviska, absolut inte.
Jag menar bara det att så som jag håller på och har gjort under en lång tid inte är
mänskligt, det är mitt fel att jag känner som jag gör och ingen annans.


Nu när jag äntligen har fått insikt i vad som gör att jag alltid känner mig stressad
och att jag alltid känner press från alla håll, när jag äntligen förstår har jag kommit
fram till att det är slut med det.


Har jag bestämt mig för att göra en sak eller åka någonstans då är det de jag ska koncentrera mig på.
Det känns lite som att bli utnytjad och det är det jag kännt under en längre tid.
Jag har inte försått varför det alltid är jag som ska behöva stressa mig fram för
att hinna träffa en kompis på ett ställe och sedan en annan på ett annat ställe.
jag har alltid undrat varför alla vill träffas när jag redan har bestämt mig för vad jag
ska göra en dag.


Gud vad patetiskt det låter, men sådan är sanningen, skratta eller gör vad fan
du vill som läser detta, men om du inte varit med om att känna som jag ska du
inte säga något heller.


Nu är det slut med allt det här, idag är jag hos Sara och ska inte köra någon
annanstans än hem, imorgon kanske jag ska göra något annat och då är det
det jag ska göra och inte mer.


Gud vad man kan känna sig liten, men jag har självförtroende som är uppbyggt på
ett ganska bra sätt nu, det har varit i botten väldigt länge av många olika anledningar
som jag inte behöver gå in på här.
Skippa kommentarerna istället, de du ger det får du tillbaka

pusss <3