:*)

För att ta detta från början för att ni som läser min blogg ska förstå
så börjar jag såhär, när jag gick i 8:an var jag aldrig hemma.
Jag var alltid hos ett par kompisar efter skolan, åkte aldrig hem osv.
Mina föräldrar kom och hämtade mig varje kväll i över ett år,
det är en mil att köra plus hemvägen, det blir ganska mycket pengar
i längden. (men det har inte med saken att göra)

Så här har det hållt på i alla år tills nu då jag istället är hemma för att
jag vill det och för att jag värderar andra saker än att alltid vara med
kompisar och att festa, det finns mer än det.
Jag tar tag i mitt liv och försöker skaffa mig ett jobb till skillnad från andra.

Nu har folk börjat klaga på att jag alltid är hemma osv. och att jag aldrig
är med och det gör mig irriterad.
Vadå ska människor säga att det alltid är jag som är hemma?
Vem är det som har varit hemma sedan vi gått i 8:an och som fortfarande
är det, som aldrig kan ta sig någonstans och som alltid förväntar sig att
man ska komma till dom?

Är det konstigt att man blir irriterad eller?
Är det egoistiskt att säga så eller vad?

Sen finns det dom som klagar på att man inte hör av sig längre,
för helvet (ursäkta att jag svär)
Men om nu inte jag hör av mig, vad fan gör då ni?
Inte fan gör ni det heller!!!!